tre teckningar

 

 

(an)teckning : ord

Läste att Francis Bacon (1600-talaren, inte målaren som skapade köttig ångest i olja) hade en högfrekvent vana att mynta nya ord och uttryck.

Liksom hade Shakespeare.

Och Maja Lundgren.

I hennes Pompeji stör jag mig inledningsvis på ord jag inte tycker passar in. Men efter inledande cerebral klåda inser jag hennes konstnärliga styrka i att leka med orden, hitta på nya, använda gamla, vända på dem, syfta på sådant som inte behöver skrivas ut, att vara oerhört tydlig och skarp. Och rolig.

I en annan bok av Lundgren, Mäktig Tussilago, finns många ord som gör sig synliga i sin ovanlighet; bara från de första fem sidorna:

 

tussilagostass; gråtpass; ögonlättnad; förväntanskättja; fjärrdagars

Dessa ordsprakande fyrverkerier kom mig att tänka på Apulejus, eftersom i hans efterlämnade skrifter finns många ord som inte är belagda någon annanstans i den latinska litteraturen.

Liksom du vet att Shakespeare hade det kanske hittills största engelska ordförrådet och att omkring 30 000 engelska ord är först belagda i hans texter.

(Vad fan. Tror du verkligen på det?)

Pjäserna som William Shakespeare (1564 – 1616) skrev innehåller den största vokabulär som någon författare hade använt dittills. (Har någon överträffat variationen? Och är det i så fall alls intressant annat än som ord-idrott?)

Samtidigt hade den också i London aktive Francis Bacon (1561 – 1626) ett ordförråd som imponerade. När Samuel Johnson arbetade med den första engelska ordboken (ederad 1755) sa han att det räckte med att ha Francis Bacons böcker att utgå ifrån. Där fanns det engelska språket i sin helhet och rikedom. 

The Oxford English Dictionary ger William Shakespeare credit att vara den förste att använda cirka 3200 ord.

(Tror du på det då?)

(an)teckning : fraktaler

Jackson Pollocks målningar uppvisar samma fraktala egenskaper som träd, moln, och bergsformationer.

It appears more or less the same no matter how closely you look.

Så säger Marcus du Sautoy i ett program där han dyker upp här och var i världen och berättar om matematik. I programmet förstoras en bit ur en målning och en bit ur förstoringen och en bit ur förstoringen av förstoringen. Och för första gången hajjar jag till inför Pollocks måleri.

Marcus du Sautoy har ett uppdrag. Förutom matematikprofessor vid Oxford är han sedan 2008 innehavare av ytterligare en professur "for the Public Understanding of Science". (I detta efterträder han Richard Dawkins som hade professuren sedan instiftandet 1995.) Uppdraget är "to communicate science to the public without, in doing so, losing those elements of scholarship which constitute the essence of true understanding" och denna märklighet med Pollock presenteras i BBC-serien The Code från 2011.

De forskare som upptäckt Pollock för mig avslutar en uppsats i Frontiers in Human Neuroscience med:

We finish with a remark made by one of Pollock’s friends, Ruebin Kadish, who noted, "I think that one of the most important things about Pollock’s work is that it isn’t so much what you’re looking at but it’s what is happening to you as you’re looking at his particular work"

*

Algoritmerna som framkallar fraktaler som Juliamängder och Mandelbrotmängder är (vad jag förstår) samma sorts matematik som Pixar använder för att göra animerad film.

Tillbaka fyrahundra och tjugotalet år för ett citat:

The iterating of these lines brings gold;

The framing of this circle on the ground
Brings whirlwinds, tempests, thunder and lightning.

ur Doctor Faustus av Christopher Marlowe

Och nu snabbt tillbaka till samtiden.

(Eller, nåja: till 1904.)

För Faust får mig att tänka på den svenske matematikern Helge von Koch. Han var en av de första som beskrev en fraktal kurva i uppsatsen "Sur une courbe continue sans tangente, obtenue par une construction géométrique élémentaire."

Han beskrev den iterativa operationen på en linje men det är numera (och som "the Koch snowflake") roligare att utgå från de tre linjerna i en triangel.

Börja med en liksidig triangel. På mitten av varje sida adderar du en triangel med en tredjedels sidlängd mot den ursprungliga. Och fortsätt så ad infinitum. Omkretsen på "snöflingan" kommer att närma sig oändligheten. Du kan ändå hela tiden ha din initiala triangel inskriven i samma cirkel – för flingan växer inte oändligt som konturen gör. (Den nya arean av snöflingan konvergerar efter oändliga operationer mot 8/5 gånger ursprungstriangelns area.)

Således har du en oändlig linje som innesluter en finit area.

(an)teckning : måleri

Jag vill säga att föreställande måleri är konkret.

Men det krockar med Kandinskijs konkreta konst (vilken han senare kallar nonfigurativ) som är en form av "abstrakt expressionism" som ändå - detta "abstraherande" till trots - inte har abstraherat något, utan konkret utgår från geometriska grundformer.

*

Anteckning från våren 2010 då jag målade med utgångspunkt i gotisk arkitektur:

Jag har inspirerats av och fantiserat kring gotikens perforitet, och med perforitet menar jag att ljuset tillåts permeabilitet i stenen: arkitekturen transsubstantieras, i en för gotiken immanent tendens, från sten (tyngd/mörker) till himmel (lätthet/ljus).

(an)teckning : senilitet

Häromdagen såg jag ordet Yggdrasil och tänkte att, ja, just det, vid foten av det trädet bodde nornorna: Ursa, Non och Zod.

Sekunden efter inser jag att det är namnen på skurkarna från planeten Krypton i Superman II och jag ser dessa töntar för min inre syn, och kan inte komma på vad nornorna egentligen heter.

Jag gav upp.

Kom på det långt senare:
Urd, Skuld och Verdandi.

(Men det visste ju du hela tiden.)