Liksom hade Shakespeare.
Och Maja Lundgren.
I hennes Pompeji stör jag mig inledningsvis på ord jag inte
tycker passar in. Men efter inledande cerebral klåda inser jag hennes konstnärliga
styrka i att leka med orden, hitta på nya, använda gamla, vända på dem, syfta
på sådant som inte behöver skrivas ut, att vara oerhört tydlig och skarp. Och
rolig.
I en annan bok av Lundgren, Mäktig Tussilago, finns många ord som gör sig synliga i sin ovanlighet; bara från de första fem sidorna:
I en annan bok av Lundgren, Mäktig Tussilago, finns många ord som gör sig synliga i sin ovanlighet; bara från de första fem sidorna:
tussilagostass;
gråtpass; ögonlättnad; förväntanskättja; fjärrdagars
Dessa ordsprakande fyrverkerier kom mig att tänka på Apulejus, eftersom i hans efterlämnade skrifter finns många ord som inte är belagda någon annanstans i den latinska litteraturen.
Dessa ordsprakande fyrverkerier kom mig att tänka på Apulejus, eftersom i hans efterlämnade skrifter finns många ord som inte är belagda någon annanstans i den latinska litteraturen.
Liksom du vet att Shakespeare hade det kanske hittills största
engelska ordförrådet och att omkring 30 000 engelska ord är först belagda i hans
texter.
(Vad fan. Tror du verkligen på det?)
Pjäserna som William Shakespeare (1564 – 1616) skrev innehåller den största vokabulär som någon författare hade använt dittills. (Har någon överträffat variationen? Och är det i så fall alls intressant annat än som ord-idrott?)
Samtidigt hade den också i London aktive Francis Bacon (1561 – 1626) ett ordförråd som imponerade. När Samuel Johnson arbetade med den första engelska ordboken (ederad 1755) sa han att det räckte med att ha Francis Bacons böcker att utgå ifrån. Där fanns det engelska språket i sin helhet och rikedom.
The Oxford English Dictionary ger William Shakespeare credit att vara den förste att använda cirka 3200 ord.
(Tror du på det då?)