(an)teckning : minne

Smarta telefoner och internet har blivit var och ens externa minne. Du kan googla vad som helst och behöver inte längre hålla något i minnet, eller som Hamlet säger:

within the book and volume of my brain

En bok är en form av externt minne med sökbara uppgifter via titel, index, kapitel, sidnummer och ibland, som med Shakespeares dramatik, radnummer.

Det finns många visuella hjälpmedel till stöd för minnet och tanken:

tecken, symboler, ideogram, siffror, bokstäver, stenografi, piktogram

Minnet självt är en konstruktion.

Varje gång du drar dig till minnes en händelse du varit med om ändrar du omedvetet det återkallade en aning och det lämnar i dig ett nydanat minne av händelsen som du ändå tror är samma oförändrade minnesbild.

Vi lägger saker på minnet utan att tänka på hur det går till.

Minnen kan väckas av en smak, ett ljud, en lukt, en kyla eller en vind så som madeleinekakan hos Proust var det synestetiska trollspö vilket frambringade barndomens minnen.

Minnen kan komma till dig som oklara bilder vilka med dina ansträngningar tar form och blir tydliga.

Någons ansikte kan komma i minnet före namnet på denna någon och en bokstav kan dyka upp före hela namnet; en ljudlikhet kan leda vidare eller hindra fortsatt sökande i minnet, som när en annan melodi kommer i vägen för den melodi du försöker att återkalla.

En under antiken beskriven metod att minnas är att föreställa dig en byggnad du känner till väl, eller hitta på en byggnad som du lär dig att orientera dig inuti, och i denna byggnad i tanken noggrant placera det du vill komma ihåg. När du sedan vill hämta någonting ur minnet går du i tanken in i ditt "minnespalats" och in i det rum där du placerat minnet och plockar fram det. Det kan också vara en imaginär trädgård, eller en dito teater, i vilken du i tanken placerar dina minnen.

Att skådespelare lär sig sina repliker med samtidiga gester och kroppsställningar i sitt agerande gör det lättare att minnas texten då rörelsen leder minnet och påminner dem om orden. Också scenrummet blir en del av mnemotekniken: den egna positionen och förhållandet i rummet till andra i ensemblen blir konstellationer i "minnesteatern" att förankra repliker i och när konstellationerna nästa föreställning uppstår igen kommer orden lätt.

Ljus, musik och stickrepliker är också delar av skådespelarens minnesbild.

Men även skådespelare glömmer.

Ordet glömma kommer ur en fornsvensk ordrot med betydelsen "skratta; skämta" och betecknade ursprungligen "att hänge sig åt uppsluppen glädje" och därmed försumma att komma ihåg.

Freud menade att du kan gömma obehagliga minnen bakom falska och att det är lättare att leva med en ridå av fantasier som döljer det förflutnas realiteter och som hindrar ditt medvetande att nå dessa obehagliga minnen.

Den äldsta bevarade texten om retorik, Rhetorica ad Herennium, betonar värdet av att använda slående bilder för att andra och du själv skall minnas dessa. En annan metod att ta plats i minnet hos dina åhörare är att göra ditt (bild)språk roligt. Det är lätt att minnas det udda och det är vanligt att minnas kroppsspråk och minspel på en person men inte komma ihåg vad denne sagt.

Aristoteles iakttog att av de olika sinnesintrycken var det visuella lättast att minnas. Han såg också associationen som en viktig minnesteknik, med stor vikt lagd vid startpunkten för en kedja av associerade stycken som tillsammans bildar ett stort, helt minne.

Just så som en skådespelare kan minnas sin text.

Jorge Luis Borges har skrivit Funes med det goda minnet, en novell om en ung man som har förmågan att minnas allt han sett, tänkt, läst eller varit med om.

För att fördriva tiden ägnar sig Funes en dag åt att återkalla det han minns från en förfluten dag, vilket visar sig ta just precis denna nya dag i anspråk.

Berättaren i novellen om Funes är Borges själv och han skriver:

att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera.

Drömmar är flyktiga i minnet även när upplevelserna i dem varit intensiva och omskakande. Minnet av drömmar slinker undan. Det är som att ha något på tungan; att nästan nå det; att se en suddig bild av det du vill minnas.

Arkitekten Louis Kahn sa att visionerna dör då de tecknas ned på papper.

Och så kan det vara.

Så är det ofta nog.