anteckningar

Läste någonstans att stor konst är frambesvärjande.

Inom teater är det ju så.

Jorge Luis Borges:
Varje människa som citerar en rad av Shakespeare är William Shakespeare.

Eller inom teckning och måleri.

Vincent van Gogh:
Att åstadkomma sådana förändringar och förvrängningar av verkligheten att vad som kommer ut är lögner om man så vill, men lögner som är sannare än den bokstavliga sanningen.

Paul Klee:
Inte återge det synliga, utan göra synligt.

Ivan Aguéli: 
När man målar är man tvungen att utelämna ett och accentuera ett annat för att bli så sann som möjligt, att denaturera för att transfigurera. Varför inte tillåta detsamma i det skrivna ordets konst?

Mitt eget frambesvärjande går sådär.
Inget blir färdigt.
Jag skriver kom-ihåg-lappar.

Memento, påminnelse; varning: av latin: "kom ihåg"

Som blir längre och längre.

Memorandum, skriftlig sammanfattning av synpunkter, inlaga: av latin: "något som bör kommas ihåg"

Och måste struktureras för att jag skall komma ihåg alla utkast och idéer.

Promemoria, skrivelse med fakta och synpunkter till ledning: av latin: "för minnet"

Men eftersom i princip inget blir färdigt så blir det mesta minnen av fantasier.

Memoar, av franska mémoire: av latinets memoria: "minne, hågkomst"