(an)teckning : Polyfemos

Odysseus irrfärder äger rum i Nordsjön

och

Iliaden utspelas i Finland.

*

Detta står att läsa i en bok, Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter, skriven av en romare med det lustiga namnet Felice Vinci. Lustigt är det också att översättaren tackar två personer för hjälp med korrekturet. (Nej, vänta, här menar jag: olustigt.)

I denna illa skrivna bok finns ändå en massa roligt baserat på idén att Grekland för fyra tusen år sedan befolkades av emigranter från norden vilka skapade den mykenska kulturen. Berättelserna till Iliaden och Odysséen tog de med sig.

Boken ballar ut fullständigt, blir olidlig att läsa och avslutar med att placera
Edens lustgård öster om Treriksröset.

*

Om Polyfemos står det:

"Längs den norska kustlinjen, något norr om mitten av Norge, hittar vi en fjord som heter Tosenfjorden som låter ganska likt namnet på Polyfemos mor" 

Modern hette Thoosa och det är ju "ganska likt" Tosen.

"Nära Tosenfjord ligger berget Torghatten vars karakteristiska skinande 'öga', ett stort hål i berget som är väl synligt för skeppen, troligen födde legenden om den enögda jätten som Homeros jämför med och alldeles icke människor lik, utan hellre den skogiga bergstopp (Odysséen 9.191)."

Det är roligt att författaren tror att skeppen kan se och att det var själva hålet som "födde legenden" (fast med ordet legenden menas väl ordet myten). Och att i vetenskapliga sammanhang läsa ordet "troligen" är alltid kul.

Felice Vinci, som på baksidan av boken presenteras som "ingenjör i kärnfysik", refererar till Strabón, Plutarkos, Tacitus, Adam av Bremen, Saxo Grammaticus, Snorre Sturlasson, Edgar Allan Poe och Jules Verne, för att bara nämna några.

Om cykloperna, förutom ovanstående, står att vikingakungen "Hörleif" (Hjörleifur i Hálfs saga ok Hálfsrekka) hamnar med sina mannar i ett avlägset land där han träffar på en jätte, ett troll, som han förblindar med ett glödgat spjut. Och att man i Bergen kan köpa enögda souvenirtroll. Och att hela episoden i grottan med Odysseus som ordvitsar sig heta "ingen", hur han bländar cyklopen och lurar honom förklädd till get, finns som saga hos samerna, med en same som Odysseus!

Så: quod erat demonstrandum.

Nej, jag skojar bara.

Polyfemos, eller berget Torghatten på ett fotografi från visitnorway.com.



(an)teckning : måleri

  

Den här bilden klippte jag ut för många år sedan och känner ännu en förtjusande samhörighet med denna schimpans.

(an)teckning : målande

I teatermörkret skrattade jag idag med en kamrat åt en tavla jag målat.
En ljus, lätt och glad målning. Vilket i stunden var en helt absurd tanke.

Alexandre-Gabriel Decamps, 1833

(an)teckning : aj gd

"Jarry hade hållit ett föredrag om 'Konsten och Konstnärerna' och på sitt vanliga vis talat om de mest disparata och egenartade ämnen. Efteråt frågade han en vän vad denne tyckt om föredraget. Vännen förklarade att han funnit det mycket intressant, men att han ingenting begripit. 'Det är just vad jag eftersträvat', svarade Jarry, 'ty att berätta begripliga saker bara betungar förståndet och förvanskar minnet, medan det absurda tränar förståndet och får minnet att arbeta.'"

(ur Sture Pyks förord till Alfred Jarry i urval, 1964)

Tänkandet uppstår när något stör våra föreställningar och tankar, och därigenom tvingar oss att tänka. Det uppstår när vi möter eller stöter på något som vi inte riktigt kan greppa eller säga vad det är eller gör. // Gilles Deleuze

(an)teckning : King Lear

När kungen och döttrarna gör sin första entré föregås denna av scenanvisningen:

Sennet.

En fotnot i The Arden Shakespeares utgåva (third series) förklarar: "a set of notes played on wind instruments to herald a ceremonial entrance."

I samma scen gör Gloucester och Cordelias friare entré efter scenanvisningen:

Flourish.

Vilket förklaras som "fanfare. It is not known how this differs from a Sennet."

Det tycker jag är underligt. Att Arden Shakespeare inte har reda på det, hur en sennet skiljer sig från en flourish. Och varför skrev man inte ut från början att en sennet var en fanfare.

När så Cornwall är på intåg i andra akten lyder scenanvisningen:

Tucket within.

Tucket förklaras: "a flourish played on a trumpet, here recognized as Cornwall’s signature notes."

Hm.

I en engelsk online-etymologi har tucket exakt samma förklaring som fanfare: (music) a short lively tune played on brass instruments; "he entered to a flourish of trumpets"; "her arrival was greeted with a rousing fanfare". Där förklaras vidare flourish kort och gott som fanfare, och sennet som a call on a trumpet or cornet signaling the ceremonial exits and entrances of actors in Elizabethan drama.

Men vänta lite nu!

Arden Shakespeare säger att i den första fanfaren (sennet) var det plural med "wind instruments" när den tredje fanfaren (tucket) är framförd "on a trumpet". Men onlineordboken hävdar plurala instrument i både tucket och fanfare, men singular i sennet.

Hm.

Jag tänker.

Ja, antagligen är det så, mumlar jag nu.

Och nu tänker jag högt:

Kan det vara så att det inte spelar någon roll.

Kan det vara så att det är skit samma.

Ja. Så är det naturligtvis.

(an)teckning : virrvarr

I en novell blir öknen en labyrint för någon som inte hittar ut ur den.

Brownsk rörelse är den en mycket liten partikel beskriver i en gas eller vätska när dess positioner, allteftersom de tidsintervall man väljer att studera den, tecknar aleatoriska spår.

Aleatorisk: slumpmässig, efter romarnas tärning, alea (som bekant iacta est).

Hittade bilden ovan på internet och samma bild har jag haft inramad på väggen tiotalet år sedan jag skar ut den ur DN. Nu lär jag mig att den kommer från en bok från 1909: Les Atomes av Jean Baptiste Perrin. Och visar de spår tre kolloidala partiklar (med en radie av 0.53 µm) tecknar med sina positioner iakttagna med trettio sekunders intervall.

Åter Jorge Luis Borges, hos vilken labyrinten återkommer som ett både fysiskt, (psyko)logiskt och allegoriskt objekt. Det var han som liknade öknen vid en labyrint. Här, andra lösryckta citat:

ni tänder en hel labyrint av eld

denna varma labyrint av tigrar

och, knappast överraskande:

Jag drömmer ständigt om labyrinter och om speglar.

(an)teckning : språk

Ludwig Wittgenstein:

Filosofin är en kamp mot förhäxandet av vårt förstånd genom vårt språk

Tänk på hur du inte finner rätt ord att uttrycka en tanke. Orden blir inte rätt förmedlare, de har inte rätt valör, de färgar inte av sig på varandra som du vill. Det blir inte samma stuns eller klang som den tanke (känsla; gest; bild; vilja) du vill uttrycka.

Ludwig Wittgenstein: språket självt är tänkandets medium

Men det är det ju inte. För inte tänker du väl i ord.

Ofta är det lättare att göra teckningar, snabba skisser på saker du vill förmedla, eller komma ihåg. Att med ord skriva ned samma idéer känns omständigt.

Jorge Luis Borges:

Detta är något, som är svårt för oss att medge:

uppfattningen att språket är ett estetiskt faktum.

Felaktigt antar man, att språket svarar mot verkligheten, mot detta mystiska något, som vi kallar verklighet. Sanningen är, att språket är något annat.

Albert Einstein:

The words or the language, as they are written or spoken, do not seem to play any role in my mechanism of thought. The physical entities which seem to serve as elements in thought are certain signs and more or less clear images which can be ‘voluntarily’ reproduced and combined. [. . .] The above mentioned elements are, in my case, of visual and some of muscular type. Conventional words or other signs have to be sought for laboriously only in a secondary stage, when the mentioned associative play is sufficiently established and can be reproduced at will.

(an)teckning : månen

Två saker med månen stör mig.

Den ena är att månen precis täcker solskivan vid en solförmörkelse.
Den andra är att månen alltid vänder samma sida mot jordklotet.

Jag vet.

Solen är 400 gånger större än månen och 400 gånger längre bort.

Tiden för månens egenrotation är samma som för ett varv kring jordklotet.

Men det stör mig.

*

Lärde mig idag att månens ljusreflekterande egenskaper är ungefär som hos kol och ändå är månen det näst ljusstarkaste vi kan se på himlen. Det stör mig inte. Tvärtom.

Jag tycker ju om månen.

*

1609, samma år som William Shakespeare gav ut sina sonetter, uppfann Galileo Galilei stjärnkikaren. Redan året efter gav han ut boken Sidereus Nuncius med iakttagelser genom denna kikare. (Här ville jag skriva ordet teleskop, men det myntades först året efter utgivningen av denna bok. Likväl var det ju ett teleskop.) Där fanns teckningar föreställande månen, men så här kunde det också se ut:

Galileo Galilei var årsbarn med William Shakespeare: båda föddes år 1564.

I Galileis Dialog om de två världssystemen från 1632 (för vilken han dömdes av inkvisitionen och först år 2000 benådades av påven) finns, förutom den då kätterska heliocentriska världsbilden, hypoteser om hur livet på månen kan gestalta sig.

*

Månen fjärmar sig från jorden med cirka 4 centimeter per år.

*

Avslutningsvis en bild från NASA som representerar gravitation vid månens yta:

(an)teckning : hundar

Det har det snöat hela dagen i Bromma och snön ligger decimeterdjup när hunddagiset går ut med sina hundar. Det är ett trettiotal hundar i skiftande storlekar och färger och former och alla är tysta när de nyfiket ser sig omkring.

Att så många hundar på en gång är tysta fascinerar mig.

Och särskilt vintertid kommer hundarna mig att tänka på en målning från 1565.

PIETER BRUEGEL D.Ä.

(an)teckning : skägg

I år är det tusen år sedan dansken Sven Tveskägg erövrade England och var kung där. Visserligen bara i 40 dagar, men ändå: Sweyn Forkbeard, king of England.

Mitt eget andranamn till trots har jag blott enkelskägg.

 

På teckningen ser jag ut som en dåre och det kanske man gör i skägg.

 

En gång då jag rakat mig iakttog jag det följande om att tappa hakan:

Rakade av mig skägget. Hakan försvann.

Från att ha sett Hagbard Handfaste i spegeln tittar nu hans haklöse sidekick på mig.
Fånen. Tur-Ture: han som i serien har en uppochnedvänd tratt på huvudet.

Mina ögon blir stora nu i det halverade nyllet.
Skyggt stirrar jag ut från mitt nakna ansikte.

Haklös och storögd.

Som Beaker:
Mi-mi-mi-mi-mi!

Jag kommer att vara återställd vid midsommar, och då kan jag äntligen ta av mig
(den i realiteten imaginära, men som föreställning högst reella) fåntratten.