teckning

(an)teckning : virrvarr

Det är som om en föreställning

kom i beröring med synintrycket
och för en stund dröjde där.

Så skriver Ludwig Wittgenstein om "att se något som något".

Citatet återfinns i Ulf Lindes bok Sammelsurium (2011).

När jag läser boken får jag för mig att redaktören har slarvat när denne (ironiskt nog i kapitlet iakttagelsen) tillåtit Ulf Linde att likna Rembrandts pennstreck i en teckning, Gravläggningen, vid "visuellt sludder", och det fyra gånger på femton sidor.

Rembrandt har tecknat snabbt och det är ingen exakt kontur på det utpekade stället, men det är väl för fan inget sludder, tänker jag.

Ulf Linde gillar konturer och citerar något vackert av Leonardo da Vinci:

Ett tunt skikt av intet mellan två olika tätheter.

Den som sluddrar är otydlig i sitt budskap och skiljer inte klart ut för dig de olika tätheterna, så att säga. Okej. Så Leonardo sluddrade inte, men jag kan tänka mig att Rembrandt verkligen sluddrade, mellan skål och vägg, och visst: kalla tecknandet detsamma. Poängen i Ulf Lindes Sammelsurium är att Rembrandt ändå får fram sitt budskap och det så effektivt att det avbildade bärandet känns hos betraktaren.

Det jag först uppfattade som hånfullt slutar att vara det.

Men när så samma linjer i Rembrandts teckning beskrivs som

härva av linjer (s. 62)
Härvan av streck (s. 91)
somnambula streck (s. 92)
krafs (s. 92)
härvan av streck (s. 94)

får det mig att åter undra om det egentligen är illa Ulf Linde (och redaktören) tycker om Rembrandt Harmenszoon van Rijn.

Så kan det väl inte vara?

Nej, det kan det naturligtvis inte: sammelsurium har en synonym i ordet härva och boken är således i själva verket dedicerad just den Rembrandts härva av streck som författaren på gott och ont har hakat upp sig på.

Sammelsurium (som även kan betyda förvirrat prat) är en inspirerande bok.

Jag kommer att läsa den igen.

(an)teckning : applåd

Teaterföreställningar i antikens Rom avslutades med att skådespelarna tog farväl med uppmaningen att applådera: Valete et plaudite! 

Allt gott! Applådera!

Det fanns under denna tid olika sätt att uttrycka flera nivåer av gillande. Man kunde exempelvis smacka uppskattande med tungan eller läpparna (vilket har det roliga latinska (men egentligen grekiska) ordet poppysma). Man kunde också knäppa med fingrarna eller applådera med varierad emfas genom att klappa med raka eller kupade händer och man kunde vifta med en näsduk eller så kunde man fladdra uppskattande med ett hörn av sin toga.

(an)teckning : clowner

TVÅ AV THE HANLON-LEES TROLIGEN FOTOGRAFERADE AV NADAR I SAMBAND MED FÖRESTÄLLNINGEN "LE VOYAGE EN SUISSE”

"The Hanlon-Lees" började uppträda i Paris 1872 med en akrobatisk show fylld av sparkar och slag – den beskrevs som en mardröm och som ett mardrömslikt kaos.

När Picasso flyttar till Paris år 1904 är cirkusen underhållningen par préférence.

På 1920-talet trodde man i Ryssland att cirkusen kunde gjuta liv i teatern. Majakovskij och Eisenstein trodde på det. Liksom Rodtjenko.

Under 1920-talet var clowner ett återkommande tema på design- och konstskolorna Bauhaus i Dessau, Weimar och Berlin.

*

I Paris under 1850-talet försökte en neurolog att med elektricitet inducera i sina paralyserade patienter det "äkta leendet" och dessa försök fotograferades.

Charles Baudelaire skriver vid samma tid (om Edgar Allan Poes verk) om:

en människa så utan kontakt med sig själv att denne uttrycker sorg med skratt.

"Clownen" som figur uppstår i cirkusen i Paris kring 1860 ur flera traditioner: Pedrolino och Pierrot, engelska gycklare/narrar och den under medeltiden till Harlekin förvandlade frankiske järnåldersdemonen Hellequin.

*

Hellequins närvaro innebar hotet om gränsöverskridande: socialt; mentalt; existentiellt; metafysiskt. Hellequins brokiga klädsel reflekterade dennes lappverk till karaktär: opålitlig, oförutsebar och utan moral. Hans klädsel, liksom han själv, var kaotisk.

Egyptiske Thoth, grekiske Hermes, romerske Merkurius och den germanske Oden är gudar av samma typ (ja, de är "samma" gud) och mytologiskt är de också identiska med Hellequin i de budbärande, magiska och hemlighetsfulla transgressionerna från verkligt till overkligt (t.ex. dödsriket) som förknippas med denne gudom.

Onsdagen (Odens/Wotans/Wodens dag) var för romarna, liksom för fransmännen idag, Merkurius dag, dies Mercurii/mercredi.

(Freddie Mercury hade under 1970-talet en tight dräkt mönstrad à la Harlekin.)

*

Den vitklädde och vitsminkade Pedrolino i Commedia dell’Arte är en naiv, bonnig tjänare och den lika vita franske Pierrot är en korkad loser.

Pierrot överlever medeltiden och figurerar i Antoine Watteaus målningar från tidigt 1700-tal; gestaltad av Charles Debureau i fotografier av Nadar (1850-tal) och du kan se samma vita spöke spelad av Jean Louis Barrault i filmen Les Enfants du Paradis från 1945, som då inspirerar Marcel Marceau till dennes figur Bip.

(an)teckning : måleri

Jean Baptiste Siméon Chardin målade denna apa som målar omkring år 1740. (Detta är, som du ser, en gravyr av tavlan. Internet hade bara suddiga bilder på målningen.)

Den schimpans jag publicerat ett fotografi på här tidigare har visat sig vara Congo, som efter ett tioårigt liv dog i tuberkulos 1964. Han började måla och teckna vid två års ålder och här är en av hans målningar:

(an)teckning : lögnen

I den sanna utsagan – likväl som i lögnen – fungerar språket som förmedlare av information.

Hos lögnaren representerar språket på samma sätt (orden har samma funktion) som hos den som talar sanning. Men det representerade är falskt.

Så länge lögnen uppfattas som en sanning (en riktig utsaga; en beskrivning av det faktiska) finns ingen skillnad i språket (i dess funktion).

Det går inte att i språkanvändningen veta om någon ljuger för dig.

I tron på att du får ett ärligt svar och i respekten för den som talar är lögnaren gömd och kan missbruka detta förtroende och denna tillit.

Lögnarens ord – som presenterar osanningar, påhitt och förnekanden av det faktiska – används på samma sätt, med samma språkliga informerande funktioner som om de representerade sanningen och verkligheten.

Men lögnaren förfalskar verkligheten.