"The Hanlon-Lees" började uppträda i Paris 1872
med en akrobatisk show fylld av sparkar och slag – den beskrevs som en mardröm och som ett mardrömslikt kaos.
När Picasso flyttar till Paris år 1904 är cirkusen underhållningen
par préférence.
På 1920-talet trodde man i Ryssland att cirkusen
kunde gjuta liv i teatern. Majakovskij och Eisenstein trodde på det. Liksom Rodtjenko.
Under 1920-talet var clowner ett återkommande tema på design- och konstskolorna Bauhaus i Dessau, Weimar och
Berlin.
*
I Paris under 1850-talet försökte en neurolog att med elektricitet inducera i sina paralyserade patienter det "äkta
leendet" och dessa försök fotograferades.
Charles Baudelaire skriver vid samma tid (om Edgar Allan
Poes verk) om:
en människa så utan kontakt med sig själv att denne uttrycker
sorg med skratt.
"Clownen" som figur uppstår i cirkusen i Paris
kring 1860 ur flera traditioner: Pedrolino och Pierrot, engelska
gycklare/narrar och den under medeltiden till Harlekin förvandlade frankiske
järnåldersdemonen Hellequin.
*
Hellequins närvaro innebar hotet om gränsöverskridande: socialt; mentalt; existentiellt; metafysiskt.
Hellequins brokiga klädsel reflekterade dennes lappverk till karaktär:
opålitlig, oförutsebar och utan moral. Hans klädsel, liksom han själv, var
kaotisk.
Egyptiske Thoth,
grekiske Hermes, romerske Merkurius och den germanske Oden är gudar av samma typ (ja, de är "samma" gud) och mytologiskt är de också identiska med Hellequin i de budbärande, magiska och hemlighetsfulla transgressionerna
från verkligt till overkligt (t.ex. dödsriket) som förknippas med denne gudom.
Onsdagen (Odens/Wotans/Wodens dag) var för romarna, liksom för fransmännen idag, Merkurius dag, dies Mercurii/mercredi.
(Freddie Mercury hade under 1970-talet en tight dräkt mönstrad à la Harlekin.)
*
Den vitklädde och vitsminkade Pedrolino i Commedia
dell’Arte är en naiv, bonnig tjänare och den lika
vita franske Pierrot är en korkad loser.
Pierrot överlever medeltiden och figurerar i Antoine Watteaus målningar från tidigt 1700-tal; gestaltad av Charles Debureau i fotografier av Nadar
(1850-tal) och du kan se samma vita spöke spelad av Jean Louis Barrault i
filmen Les Enfants du Paradis från
1945, som då inspirerar Marcel Marceau till dennes figur Bip.