Hos lögnaren representerar
språket på samma sätt (orden har samma funktion) som hos
den som talar sanning. Men det representerade är falskt.
Så länge lögnen
uppfattas som en sanning (en riktig utsaga; en beskrivning av det faktiska) finns ingen skillnad i
språket (i dess funktion).
Det går inte att i
språkanvändningen veta om någon ljuger för dig.
I tron på att du
får ett ärligt svar och i respekten för den som talar är lögnaren
gömd och kan missbruka detta förtroende
och denna tillit.
Lögnarens ord – som presenterar osanningar, påhitt och förnekanden
av det faktiska – används på samma sätt, med samma språkliga informerande
funktioner som om de representerade sanningen och verkligheten.
Men lögnaren förfalskar
verkligheten.