(an)teckning : Erlkönig

Harlekin deltog i maskeraden, han var från Tyskland, var en djävul och kallades omväxlande Arlecchino, Herlequin, Hannequin, eller Erlkönig. . .

Minns inte vem jag citerar eller varifrån, men nu tänkte jag skriva lite om det.

Först något om ordet Erlkönig:

Goethes dikt Erlkönig från år 1782 lånar ordet från Herders fyra år äldre ballad Erlkönigs Tochter.

Erlkönig är en fri tolkning av danskans ellerkonge, där eller betyder "älva" vilket inte tyskans Erlen gör, för det betyder "alträd", men kombinerat med König får ordet den poetiska klang som den rätta översättningen Elfenkönig saknar (och som väl mer än "Älvakungen" låter som "Elefantkungen").

Jacob Grimm skrev 1835 en bok om hur tidig medeltida mytologi och tro i norra Europa överlever i moderna traditioner, folksagor och populärkultur.

Herder och Goethe får väl ses som representanter för sin tids populärkultur.

Jacob Grimm använder sig i vilket fall av samma ord som dem: Erlkönig, som ett från danskan översatt ord för "älvakungen" (ellekonge; ellerkonge; elverkongen).

Så: nu finns det ordet.

Älvornas konung möter man också i A Midsummer Night’s Dream från år 1604.

Hos William Shakespeare heter han Oberon.

(an)teckning : Arlequin

I Hexikon (1981) står om Harlekin: Han är en kvicktänkt och slagfärdig pajas i rutig kostym av trekantiga lappar och med harsvans på hatten. Träsvärd brukar han också ha. Ytterst är han nog en sorts djävul. 

Jag kursiverade det där sista, att Harlekin nog är en sorts djävul. 

Harlekiner pratar inte, men visar med överdrivna gester och rörelser vad de vill och känner. Som standardrekvisita har en Harlekin en sorts smällande träsvärd, il battacio, som han kan använda som bestick, vapen, paddel eller flugsmälla.

Harlekiner är upptågsmakare som spelar folk spratt, stjäl, ljuger och pekar finger.

Med ursprung i medeltida gyckel och turnerande teatersällskap finner Commedia dell’Arte sin form i mitten av 1500-talet: ett givet galleri av rollfigurer och variationer på scener mellan dessa. Figurernas ageranden styrs av drifter: sex, girighet och hunger.

Det är lätt att se den tidige Charles Chaplin som en fortsättning på Commedia dell’Arte när "the tramp" av hunger och åtrå med akrobatisk pantomim stjäl, förför kvinnor, lurar myndighetspersoner och delar ut slag och sparkar.

Och, ja, just det: träsmällan, battacion, har det engelska namnet: slap stick.

Den som sägs introducera Harlekin i Commedia dell’Arte är den italienske skådespelaren Tristano Martinelli, som levde cirka 1550 – 1630.

Kanske det, kanske. Han är i alla fall en intressant historisk person.

Martinelli agerar inom en konstform och i kulturmiljöer där olika mytologiska traditioner mycket väl kan ha bevarats sedan folkvandringstiden: förändrade och förvanskade, men likväl traderade och på sätt och vis bevarade.

Jag kommer strax att skriva lite om folkvandringstiden.

Tristano Martinelli arbetade i Frankrike med en italiensk teatertrupp och kom att göra sin nya figur, Arlequin, på karnevalen i Paris år 1584. Han var då klädd i en linnekostym lappad i olika färger, hade en harsvans på sin mössa (för att signalera feghet) och en svart lädermask som täckte övre delen av ansiktet som hade mustasch och spetsigt skägg.

Det påstås att Martinelli tog namnet Arlequin från en populär fransk djävul som hans figur liknade.

Tio år senare är Martinelli anställd hos hertigen av Mantua där han avancerar till översynsman för alla professionella skådespelartrupper i området.

Mantua ligger i Lombardiet. Lägg det på minnet, för Lombardiet är viktigt.

År 1601 spelar Martinelli för hovet i Paris. Han återvänder till Mantua men är tillbaka i Paris åren 1613/1614 och 1620/1621. Därefter stannar teatertruppen i Paris, men Martinelli återvänder till Mantua.

1623 är han i Venedig med en annan teatertrupp.

Från Lombardiet till Paris till Venedig.

Jaha, ja.

(an)teckning : Herla cyning

Harlekin dyker alltså upp i Commedia dell’Arte kring år 1580 och känns igen från franska passionsspel som en i dessa återkommande demon, vilken på medeltida franska heter Harlequin och med sitt svarta ansikte och sin akrobatiska snabbhet är utsänd av djävulen för att jaga fatt de förbannades själar och föra dem till helvetet.

Det första kända exemplet från teaterscenen är från år 1262, då en maskerad djävul med huva medverkar i Le Jeu de la feuillée (ungefär: "Lövsalens lek”), ett sångspel om dårskap, underverk och älvor skrivet av Adam de la Halle.

På äldre franska ändå heter han Herlequin eller Hellequin och är i kristna handskrifter omtalad som ledaren för la maisnie Hellequin, ett spökfenomen där en skara demoner om natten rider över himlen.

Variationer på denna myt finns i många länder. I anglosaxisk mytologi handlar det om Herla cyning, "kung Herla" eller "herlakungen".

Den engelsk-walesiske 1100-talsförfattaren Walter Map skrev en bok fylld av iakttagelser, anekdoter och lögner – De Nugis Curialium (ungefär: "hovmännens narraktigheter") – i vilken man möter familia Herlethingi som väl på svenska blir "Herlethingus skara".

Herla är hos Walter Map britonernas konung som med några av sina ryttare hålls fången hos älvorna i tvåhundra år varför han under tiden missar hela den anglosaxiska invasionen. Väl utsläppt blir han och hans överlevande garde de förbannade krigare som rider i himlen om nätterna.

På svenska kallas fenomenet Odens jakt.

(an)teckning : Arlecchino

Att asatron finns nedtecknad i sådan detalj i de båda Eddorna får oss (jag menar: mig) att felaktigt tro att det är ett nordiskt fenomen. Från kontinenten finns vid sidan av ett fåtal inristningar i den äldre futharken nästan inget kvar. Men de germanska folkstammarnas föreställningsvärld är befolkad av asar, troll, drakar och älvor.

Bröderna Grimm publicerar år 1842 något sensationellt. I en handskrift från 800-talet hade upptäckts två besvärjelser. Den ena besvärjer diser/valkyrior att befria en krigsfånge från hans fjättrar och den andra skall bota en hästs vrickade ben (liksom den en gång påstås ha botat Odens häst).

Dessa båda besvärjelser har skrivits in på en tom sida i boken, något hundratal år efter att den bundits. Och skrivits på den frankiska dialekten av fornhögtyskan.

Frankerna trodde på asar och älvor.

Det är inte vikingar som döper dagarna i engelska språket efter Tyr, Oden, Tor och Freja. Det gjorde anglosaxarna själva i övergången från att Brittania var romersk provins till att hamna under germanskt styre.

Men Saturnus dag lämnade man med sitt romerska namn, underligt nog.

Franker, angler och saxare är germanska folkstammar.

Cirka år 98 skriver romaren Tacitus De origine et situ Germanorium, vari dessa och många andra från hans synvinkel i tid och rum, nordboende folkstammar beskrivs. Germaner är den romerska beteckningen på folkslag som århundradena kring vår tideräknings början bodde i nordöstra Europa.

Men det var då det. För under folkvandringstiden flyttar de germanska folkstammarna över stora områden.

Åren 375 – 800 är folkvandringstid.

Angler och saxare hamnar i England, frankerna hamnar i Frankrike (passande nog), goter sprider ut sig i hela södra Europa och vandaler ända ned i Afrika.

Spår av folkvandringstidens tro och mytologi kan finnas kvar i ortnamn, konsthantverksföremål, enstaka samtida källor, och medeltida skrifter; legender, sagor och myter.

Eftersom Harlekin är huvudpersonen i denna text, låt mig kortfattat rada upp folkvandringstidens inverkan på Italien, Commedia dell’Artes hemland:

År 410 invaderas Italien av visigoter (germaner), som bland annat plundrar Rom.

År 455 invaderas Italien av vandaler (germaner), som bland annat plundrar Rom.

År 476 störtas den siste västromerske kejsaren och Odovakar (av germansk stam, möjligen skirisk eller herulisk) utropar sig till kung.

Kring år 490 invaderas Italien av ostrogoter (germaner), som tar över hela Italien.

År 535 anfaller östromersk militär det nu helt germanska Italien. Kriget pågår i tjugo år, de germanska ostrogoterna besegras och försvinner ur historien.

År 568 invaderas Italien av langobarder (germaner), som intar större delen av landet. Langobarderna behåller makten i tvåhundra år, fram till Karl den stores erövring år 774 då han utropas till kung över lombarderna. Det italienska ordet för langobarder är lombarder och har gett namn åt regionen Lombardiet.

När på 790-talet munken Paulus Diaconus skriver Historia Langobardorum berättar han att langobardernas ordförråd och rättsväsen förenar dem med saxare, angler och friser. Och att deras kläder är lika saxares och anglers. Och att de liksom dessa folkslag dyrkade Oden och Frigg (Godan och Frea).

How about that.

(an)teckning : Harlekin

Bergamo är en huvudort i Lombardiet.

La bergamasca är en dans och en melodi från Bergamo.

Befolkningen i Bergamo har alltid ansetts provinsiella och dumma.

William Shakespeare alluderar på detta när han i slutet av A Midsummer Night’s Dream låter den bortkomne hantverkaren Bottom efter att ha medverkat i en bedrövlig teaterföreställning erbjuda hertigen av Aten valet mellan att se hantverkarna i föreställningens epilog eller en "Bergomask dance", varvid hertigen tackar nej till epilog och väljer att se dansen.

Dansen och melodin är rustik, för att inte säga bondig, och liksom Bergamo i sin helhet associerad med clowner: i Italien talar sådana med bergamask dialekt.

Vilket leder oss tillbaka till Commedia dell’Arte.

För Harlekin var från början en parodi på folket i Bergamo: han var grov i mun, trögtänkt, feg och ständigt hungrig. Hans kostym var sydd av säckväv och lappad i olika färger.

Det är inför franska hovet som den italienske Arlecchino blir den kvicktänkte Harlequin och (med influens från hovets mode) övergår kostymen till en geometriskt mönstrad och färgglad dräkt.

Det är roligt att tänka på Harlekinfiguren som en genom århundraden överlevande älvakung, som blir hednisk djävulsfigur, sedan spridd i olika uppenbarelser i populärkulturen, och alltså inte bara som en akrobatisk gycklare på teaterfestivaler.

Förutom Chaplin kan man också tänka sig Bröderna Marx sprungna ur Commedia dell’Arte. Den stumme och spjuveraktige Harpo Marx är en Harlekinfigur.

År 1928 publiceras en kriminalroman av pseudonymen Ellery Queen.

Agatha Christie introducerar två år senare en detektiv vid namn Harley Quin.

Harlequin är ju numera också synonymt med romantisk kiosklitteratur.

Kortspelet kille är en förkortning av Harlekin, vars kort i leken beroende på spelets gång värderas högst eller lägst.

Spelkortet JOKER i en vanlig kortlek visar ofta spår av Harlekinfiguren.

Och på tal om the Joker: i början av 1990-talet introduceras en ny superskurk (och Jokerns flickvän) i serietidningen Läderlappen/Batman: Harley Quinn.

Denna fragmentariska exposé gör inte historien om Harlekin rättvisa.

Och fan.

Allt stod redan så fulländat mystiskt i det lösryckta citat som jag började med:

Harlekin deltog i maskeraden, han var från Tyskland, var en djävul och kallades omväxlande Arlecchino, Herlequin, Hannequin, eller Erlkönig. . .