Att asatron finns nedtecknad
i sådan detalj i de båda Eddorna får oss (jag menar: mig) att felaktigt tro att det är
ett nordiskt fenomen. Från kontinenten finns vid sidan av ett fåtal
inristningar i den äldre futharken nästan inget kvar. Men de germanska
folkstammarnas föreställningsvärld är befolkad av asar, troll, drakar och
älvor.
Bröderna Grimm publicerar år 1842 något sensationellt. I en handskrift från 800-talet hade upptäckts två besvärjelser.
Den ena besvärjer diser/valkyrior att befria en krigsfånge från hans fjättrar
och den andra skall bota en hästs vrickade ben (liksom den en gång påstås ha
botat Odens häst).
Dessa båda besvärjelser har
skrivits in på en tom sida i boken, något hundratal år efter att den bundits. Och
skrivits på den frankiska dialekten
av fornhögtyskan.
Frankerna trodde på asar och älvor.
Det är inte vikingar som döper dagarna i engelska
språket efter Tyr, Oden, Tor och Freja. Det gjorde anglosaxarna själva i övergången från att Brittania var romersk provins till att hamna under germanskt styre.
Men Saturnus
dag lämnade man med sitt romerska namn, underligt nog.
Franker, angler och saxare är germanska folkstammar.
Cirka år 98 skriver romaren
Tacitus De origine et situ Germanorium, vari
dessa och många andra från hans synvinkel i tid och rum, nordboende folkstammar
beskrivs. Germaner är den romerska
beteckningen på folkslag som århundradena kring vår tideräknings början bodde i
nordöstra Europa.
Men det var då det. För under
folkvandringstiden flyttar de germanska folkstammarna över stora områden.
Åren 375 – 800 är
folkvandringstid.
Angler och saxare hamnar i England, frankerna hamnar i Frankrike (passande
nog), goter sprider ut sig i
hela södra Europa och vandaler ända
ned i Afrika.
Spår av folkvandringstidens tro
och mytologi kan finnas kvar i ortnamn, konsthantverksföremål, enstaka samtida
källor, och medeltida skrifter; legender, sagor och myter.
Eftersom Harlekin är
huvudpersonen i denna text, låt mig kortfattat rada upp folkvandringstidens inverkan
på Italien, Commedia dell’Artes
hemland:
År 410 invaderas Italien av visigoter (germaner), som
bland annat plundrar Rom.
År 455 invaderas Italien av vandaler (germaner), som
bland annat plundrar Rom.
År 476 störtas den siste
västromerske kejsaren och Odovakar (av germansk stam, möjligen skirisk eller herulisk) utropar sig till kung.
Kring år 490 invaderas
Italien av ostrogoter (germaner), som tar över hela Italien.
År 535 anfaller östromersk
militär det nu helt germanska Italien. Kriget pågår i tjugo år, de germanska ostrogoterna
besegras och försvinner ur historien.
År 568 invaderas Italien av langobarder (germaner), som
intar större delen av landet. Langobarderna behåller makten
i tvåhundra år, fram till Karl den stores erövring år 774 då han utropas till
kung över lombarderna. Det italienska ordet för langobarder är lombarder och har gett
namn åt regionen Lombardiet.
När på
790-talet munken Paulus Diaconus skriver Historia Langobardorum berättar
han att langobardernas ordförråd och rättsväsen förenar dem med saxare, angler och friser. Och att deras kläder är lika saxares och anglers. Och
att de liksom dessa folkslag dyrkade Oden och Frigg (Godan och Frea).
How about that.