(an)teckning : Herla cyning

Harlekin dyker alltså upp i Commedia dell’Arte kring år 1580 och känns igen från franska passionsspel som en i dessa återkommande demon, vilken på medeltida franska heter Harlequin och med sitt svarta ansikte och sin akrobatiska snabbhet är utsänd av djävulen för att jaga fatt de förbannades själar och föra dem till helvetet.

Det första kända exemplet från teaterscenen är från år 1262, då en maskerad djävul med huva medverkar i Le Jeu de la feuillée (ungefär: "Lövsalens lek”), ett sångspel om dårskap, underverk och älvor skrivet av Adam de la Halle.

På äldre franska ändå heter han Herlequin eller Hellequin och är i kristna handskrifter omtalad som ledaren för la maisnie Hellequin, ett spökfenomen där en skara demoner om natten rider över himlen.

Variationer på denna myt finns i många länder. I anglosaxisk mytologi handlar det om Herla cyning, "kung Herla" eller "herlakungen".

Den engelsk-walesiske 1100-talsförfattaren Walter Map skrev en bok fylld av iakttagelser, anekdoter och lögner – De Nugis Curialium (ungefär: "hovmännens narraktigheter") – i vilken man möter familia Herlethingi som väl på svenska blir "Herlethingus skara".

Herla är hos Walter Map britonernas konung som med några av sina ryttare hålls fången hos älvorna i tvåhundra år varför han under tiden missar hela den anglosaxiska invasionen. Väl utsläppt blir han och hans överlevande garde de förbannade krigare som rider i himlen om nätterna.

På svenska kallas fenomenet Odens jakt.