(an)teckning : Hamlet

Hamlet var inte ett personnamn först, utan betydde en gång "fåne" eller "dåre". 

Berättelsen om Amleth (eller Amledo) finns i Saxo Grammaticus krönika från början av 1200-talet, om det danska folkets historiska bedrifter: Gesta Danorum.

En teaterpjäs (som man idag inte vet vem som författat) om Hamlet spelades i London cirka femton år före det att William Shakespeares Hamlet hade premiär.

Etymologiskt var ordet en gång and-blauði eller and-blauþi, alltså: sammansatt av and som i "ande/själ/liv" och blauðr som i "kraftlös/dådlös/svag".

På isländska skrivs namnet Amlóð, på forndanska Amblothe eller Ambluþe och finns, i betydelsen "dåre", i Erikskrönikan från tidigt 1300-tal som amblodhe.

Prinsen hade redan så länge kallats "dåren" i det muntliga, Saxo Grammaticus föregående, traderandet av sagan att epitetet ersatt hans egentliga namn.

teckning

(an)teckning : virrvarr

Det är som om en föreställning

kom i beröring med synintrycket
och för en stund dröjde där.

Så skriver Ludwig Wittgenstein om "att se något som något".

Citatet återfinns i Ulf Lindes bok Sammelsurium (2011).

När jag läser boken får jag för mig att redaktören har slarvat när denne (ironiskt nog i kapitlet iakttagelsen) tillåtit Ulf Linde att likna Rembrandts pennstreck i en teckning, Gravläggningen, vid "visuellt sludder", och det fyra gånger på femton sidor.

Rembrandt har tecknat snabbt och det är ingen exakt kontur på det utpekade stället, men det är väl för fan inget sludder, tänker jag.

Ulf Linde gillar konturer och citerar något vackert av Leonardo da Vinci:

Ett tunt skikt av intet mellan två olika tätheter.

Den som sluddrar är otydlig i sitt budskap och skiljer inte klart ut för dig de olika tätheterna, så att säga. Okej. Så Leonardo sluddrade inte, men jag kan tänka mig att Rembrandt verkligen sluddrade, mellan skål och vägg, och visst: kalla tecknandet detsamma. Poängen i Ulf Lindes Sammelsurium är att Rembrandt ändå får fram sitt budskap och det så effektivt att det avbildade bärandet känns hos betraktaren.

Det jag först uppfattade som hånfullt slutar att vara det.

Men när så samma linjer i Rembrandts teckning beskrivs som

härva av linjer (s. 62)
Härvan av streck (s. 91)
somnambula streck (s. 92)
krafs (s. 92)
härvan av streck (s. 94)

får det mig att åter undra om det egentligen är illa Ulf Linde (och redaktören) tycker om Rembrandt Harmenszoon van Rijn.

Så kan det väl inte vara?

Nej, det kan det naturligtvis inte: sammelsurium har en synonym i ordet härva och boken är således i själva verket dedicerad just den Rembrandts härva av streck som författaren på gott och ont har hakat upp sig på.

Sammelsurium (som även kan betyda förvirrat prat) är en inspirerande bok.

Jag kommer att läsa den igen.

(an)teckning : applåd

Teaterföreställningar i antikens Rom avslutades med att skådespelarna tog farväl med uppmaningen att applådera: Valete et plaudite! 

Allt gott! Applådera!

Det fanns under denna tid olika sätt att uttrycka flera nivåer av gillande. Man kunde exempelvis smacka uppskattande med tungan eller läpparna (vilket har det roliga latinska (men egentligen grekiska) ordet poppysma). Man kunde också knäppa med fingrarna eller applådera med varierad emfas genom att klappa med raka eller kupade händer och man kunde vifta med en näsduk eller så kunde man fladdra uppskattande med ett hörn av sin toga.

(an)teckning : clowner

TVÅ AV THE HANLON-LEES TROLIGEN FOTOGRAFERADE AV NADAR I SAMBAND MED FÖRESTÄLLNINGEN "LE VOYAGE EN SUISSE”

"The Hanlon-Lees" började uppträda i Paris 1872 med en akrobatisk show fylld av sparkar och slag – den beskrevs som en mardröm och som ett mardrömslikt kaos.

När Picasso flyttar till Paris år 1904 är cirkusen underhållningen par préférence.

På 1920-talet trodde man i Ryssland att cirkusen kunde gjuta liv i teatern. Majakovskij och Eisenstein trodde på det. Liksom Rodtjenko.

Under 1920-talet var clowner ett återkommande tema på design- och konstskolorna Bauhaus i Dessau, Weimar och Berlin.

*

I Paris under 1850-talet försökte en neurolog att med elektricitet inducera i sina paralyserade patienter det "äkta leendet" och dessa försök fotograferades.

Charles Baudelaire skriver vid samma tid (om Edgar Allan Poes verk) om:

en människa så utan kontakt med sig själv att denne uttrycker sorg med skratt.

"Clownen" som figur uppstår i cirkusen i Paris kring 1860 ur flera traditioner: Pedrolino och Pierrot, engelska gycklare/narrar och den under medeltiden till Harlekin förvandlade frankiske järnåldersdemonen Hellequin.

*

Hellequins närvaro innebar hotet om gränsöverskridande: socialt; mentalt; existentiellt; metafysiskt. Hellequins brokiga klädsel reflekterade dennes lappverk till karaktär: opålitlig, oförutsebar och utan moral. Hans klädsel, liksom han själv, var kaotisk.

Egyptiske Thoth, grekiske Hermes, romerske Merkurius och den germanske Oden är gudar av samma typ (ja, de är "samma" gud) och mytologiskt är de också identiska med Hellequin i de budbärande, magiska och hemlighetsfulla transgressionerna från verkligt till overkligt (t.ex. dödsriket) som förknippas med denne gudom.

Onsdagen (Odens/Wotans/Wodens dag) var för romarna, liksom för fransmännen idag, Merkurius dag, dies Mercurii/mercredi.

(Freddie Mercury hade under 1970-talet en tight dräkt mönstrad à la Harlekin.)

*

Den vitklädde och vitsminkade Pedrolino i Commedia dell’Arte är en naiv, bonnig tjänare och den lika vita franske Pierrot är en korkad loser.

Pierrot överlever medeltiden och figurerar i Antoine Watteaus målningar från tidigt 1700-tal; gestaltad av Charles Debureau i fotografier av Nadar (1850-tal) och du kan se samma vita spöke spelad av Jean Louis Barrault i filmen Les Enfants du Paradis från 1945, som då inspirerar Marcel Marceau till dennes figur Bip.

(an)teckning : måleri

Jean Baptiste Siméon Chardin målade denna apa som målar omkring år 1740. (Detta är, som du ser, en gravyr av tavlan. Internet hade bara suddiga bilder på målningen.)

Den schimpans jag publicerat ett fotografi på här tidigare har visat sig vara Congo, som efter ett tioårigt liv dog i tuberkulos 1964. Han började måla och teckna vid två års ålder och här är en av hans målningar:

(an)teckning : lögnen

I den sanna utsagan – likväl som i lögnen – fungerar språket som förmedlare av information.

Hos lögnaren representerar språket på samma sätt (orden har samma funktion) som hos den som talar sanning. Men det representerade är falskt.

Så länge lögnen uppfattas som en sanning (en riktig utsaga; en beskrivning av det faktiska) finns ingen skillnad i språket (i dess funktion).

Det går inte att i språkanvändningen veta om någon ljuger för dig.

I tron på att du får ett ärligt svar och i respekten för den som talar är lögnaren gömd och kan missbruka detta förtroende och denna tillit.

Lögnarens ord – som presenterar osanningar, påhitt och förnekanden av det faktiska – används på samma sätt, med samma språkliga informerande funktioner som om de representerade sanningen och verkligheten.

Men lögnaren förfalskar verkligheten.

tre teckningar

(an)teckning : c.v.

Kartografin utvecklade tänkandet, eller rent av, ökade medvetandet.

Representativa avbildningar av verkligheten går från det (barnsliga) fantasifyllda till mer och mer vetenskapligt iakttaget och till abstrakt konkretion (om man nu kan säga så?).

Med den geografiska kartan uppfunnen gick det att ta det intellektuella steget att kartlägga företeelser, förhållanden, relationer, förändringar . . .

*

Det obehagliga ordet curriculum vitae, betyder livets hastiga lopp.

Faktiskt, till och med: livets kapplöpning.

*

Den första atlasen heter Theatrum Orbis Terrarum, (Världens teater) och trycktes i Antwerpen i maj 1570. Den sålde bra. Upphovsmannen Abraham Ortelius fortsatte att utöka sin kartbok resten av livet och gav ut den på nytt. När han dog 1598 hade 25 nya upplagor kommit att ges ut och den stora efterfrågan gjorde att boken fortsatte att tryckas i nya upplagor under tiotalet år in på 1600-talet.

*

Hos Borges finns en karta i skala 1:1 som blir identisk med det landskap den beskriver.

Vilket kommer mig att tänka på en annan av Borges noveller, vari någon skriver en ny version av Don Quixote, visserligen identisk med originalet – men så mycket mer skarpsinnig än Cervantes version!

Vilket leder till ytterligare en imaginär dualitet:

Mark Twain menar att om det nu inte är William Shakespeare som skrivit William Shakespeares dramatik och lyrik, ja, då är det väl någon annan – med samma namn.

(an)teckning : minne

Smarta telefoner och internet har blivit var och ens externa minne. Du kan googla vad som helst och behöver inte längre hålla något i minnet, eller som Hamlet säger:

within the book and volume of my brain

En bok är en form av externt minne med sökbara uppgifter via titel, index, kapitel, sidnummer och ibland, som med Shakespeares dramatik, radnummer.

Det finns många visuella hjälpmedel till stöd för minnet och tanken:

tecken, symboler, ideogram, siffror, bokstäver, stenografi, piktogram

Minnet självt är en konstruktion.

Varje gång du drar dig till minnes en händelse du varit med om ändrar du omedvetet det återkallade en aning och det lämnar i dig ett nydanat minne av händelsen som du ändå tror är samma oförändrade minnesbild.

Vi lägger saker på minnet utan att tänka på hur det går till.

Minnen kan väckas av en smak, ett ljud, en lukt, en kyla eller en vind så som madeleinekakan hos Proust var det synestetiska trollspö vilket frambringade barndomens minnen.

Minnen kan komma till dig som oklara bilder vilka med dina ansträngningar tar form och blir tydliga.

Någons ansikte kan komma i minnet före namnet på denna någon och en bokstav kan dyka upp före hela namnet; en ljudlikhet kan leda vidare eller hindra fortsatt sökande i minnet, som när en annan melodi kommer i vägen för den melodi du försöker att återkalla.

En under antiken beskriven metod att minnas är att föreställa dig en byggnad du känner till väl, eller hitta på en byggnad som du lär dig att orientera dig inuti, och i denna byggnad i tanken noggrant placera det du vill komma ihåg. När du sedan vill hämta någonting ur minnet går du i tanken in i ditt "minnespalats" och in i det rum där du placerat minnet och plockar fram det. Det kan också vara en imaginär trädgård, eller en dito teater, i vilken du i tanken placerar dina minnen.

Att skådespelare lär sig sina repliker med samtidiga gester och kroppsställningar i sitt agerande gör det lättare att minnas texten då rörelsen leder minnet och påminner dem om orden. Också scenrummet blir en del av mnemotekniken: den egna positionen och förhållandet i rummet till andra i ensemblen blir konstellationer i "minnesteatern" att förankra repliker i och när konstellationerna nästa föreställning uppstår igen kommer orden lätt.

Ljus, musik och stickrepliker är också delar av skådespelarens minnesbild.

Men även skådespelare glömmer.

Ordet glömma kommer ur en fornsvensk ordrot med betydelsen "skratta; skämta" och betecknade ursprungligen "att hänge sig åt uppsluppen glädje" och därmed försumma att komma ihåg.

Freud menade att du kan gömma obehagliga minnen bakom falska och att det är lättare att leva med en ridå av fantasier som döljer det förflutnas realiteter och som hindrar ditt medvetande att nå dessa obehagliga minnen.

Den äldsta bevarade texten om retorik, Rhetorica ad Herennium, betonar värdet av att använda slående bilder för att andra och du själv skall minnas dessa. En annan metod att ta plats i minnet hos dina åhörare är att göra ditt (bild)språk roligt. Det är lätt att minnas det udda och det är vanligt att minnas kroppsspråk och minspel på en person men inte komma ihåg vad denne sagt.

Aristoteles iakttog att av de olika sinnesintrycken var det visuella lättast att minnas. Han såg också associationen som en viktig minnesteknik, med stor vikt lagd vid startpunkten för en kedja av associerade stycken som tillsammans bildar ett stort, helt minne.

Just så som en skådespelare kan minnas sin text.

Jorge Luis Borges har skrivit Funes med det goda minnet, en novell om en ung man som har förmågan att minnas allt han sett, tänkt, läst eller varit med om.

För att fördriva tiden ägnar sig Funes en dag åt att återkalla det han minns från en förfluten dag, vilket visar sig ta just precis denna nya dag i anspråk.

Berättaren i novellen om Funes är Borges själv och han skriver:

att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera.

Drömmar är flyktiga i minnet även när upplevelserna i dem varit intensiva och omskakande. Minnet av drömmar slinker undan. Det är som att ha något på tungan; att nästan nå det; att se en suddig bild av det du vill minnas.

Arkitekten Louis Kahn sa att visionerna dör då de tecknas ned på papper.

Och så kan det vara.

Så är det ofta nog.