(an)teckningar

När du i samma situationer om och om igen gör samma sak formar du inuti din hjärna det förutbestämda "valet" att också fortsättningsvis göra som du gör då din hjärna kopplar ihop de celler du med ditt tänkande och agerande får att samarbeta.

Neuroner, i en bild jag hittat på internet.

I The Shallows skriver Nicholas Carr om hur vi påverkas av daglig och stundlig uppkoppling mot Internet. Här är några meningar ur boken:

The Net is, by design, an interruption system, a machine geared for dividing attention.

In addition to flooding our working memory with information, the juggling imposes what brain scientists call "switching costs" on our cognition. Every time we shift our attention, our brain has to reorient itself, further taxing our mental resources.

/---/ the constant shifting of our attention when we’re online may make our brains more nimble when it comes to multitasking, but improving our ability to multitask actually hampers our ability to think deeply and creatively.

The near continuous stream of new information pumped out by the Web also plays to our natural tendency to "vastly overvalue what happens to us right now" /---/ We crave the new even when we know that "the new is more often trivial than essential."

viljan

Att agera annorlunda än vad ditt omdöme säger dig är bäst kallas akrasia.

I Platons dialog Protagoras frågar Sokrates varför man skulle göra någonting annat än den handling man har starkast skäl för att utföra.

Aristoteles menade att akrasia var att sakna makt över sig själv: man gör det man vet är ett dåligt val (då det kommer att medföra negativa konsekvenser) men man gör ändå detta eftersom det ger omedelbar tillfredsställelse.

Enkrateia är, om man tror Aristoteles, antonymen, motsatsen och är viljestyrka att ha makt över sig själv och sina impulser.

Jaha.

Det finns alltså ord också för detta.

Tack Wikipedia för denna information.

anteckningar

Läste någonstans att stor konst är frambesvärjande.

Inom teater är det ju så.

Jorge Luis Borges:

Varje människa som citerar en rad av Shakespeare är William Shakespeare.

Eller inom teckning och måleri.

Vincent van Gogh:
Att åstadkomma sådana förändringar och förvrängningar av verkligheten att vad som kommer ut är lögner om man så vill, men lögner som är sannare än den bokstavliga sanningen.

Paul Klee:

Inte återge det synliga, utan göra synligt.

Ivan Aguéli:

När man målar är man tvungen att utelämna ett och accentuera ett annat för att bli så sann som möjligt, att denaturera för att transfigurera. Varför inte tillåta detsamma i det skrivna ordets konst?

Mitt eget frambesvärjande går sådär.
Inget blir färdigt.
Jag skriver kom-ihåg-lappar.

Memento, påminnelse; varning: av latin: "kom ihåg"

Som blir längre och längre.

Memorandum, skriftlig sammanfattning av synpunkter, inlaga: av latin: "något som bör kommas ihåg"

Och måste struktureras för att jag skall komma ihåg alla utkast och idéer.

Promemoria, skrivelse med fakta och synpunkter till ledning: av latin: "för minnet"

Men eftersom i princip inget blir färdigt så blir det mesta minnen av fantasier.

Memoar, av franska mémoire: av latinets memoria: "minne, hågkomst"

paul klee

Hittade ett par teckningar i en bok av Paul Klee:

Paul Klee är dryga trettio år när han gör dem 1911. Det är innan han blir den Paul Klee man associerar honom med. Men här, innan han funnit sina förenklingar, tecken och mönster hade han något annat.

black

I fornengelska språket användes ordet swart/sweart som det svenska ordet svart men då man i en fornengelsk text möter (till exempel en häst som är) blac, blak, blake eller blæc vet man inte exakt vad som menas då dessa ord kan betyda antingen "svart, mörk" eller "blek, färglös" eller "skinande, glittrande".

Detta eftersom dessa fornengelska ord kommer ur indoeuropeiska språkrötter som blakaz ("bränd") och bhleg ("brinna, glänsa, skina") – vilket med elden som gemensamt element ger associationer till både bländande ljus och svart aska.

De franska, italienska och spanska orden för "vit" har således samma ursprung som det engelska ordet för "svart". Dubbeltydigheten finns kvar i det engelska språket där bleach ("att bleka, blekmedel") delar ursprung med ordet black.

De svenska orden blek, bläck och blank har samma historia.

Andy Warhol:
"Black is my favorite color and white is my favorite color"

Talar du engelska är en black horse en svart häst.

På svenska är en black häst ljus i färgen.

scenbild

andy warhol

I once mentioned to Warhol that I was writing a novel, and he
looked at me doubtfully, with his peculiar worried look.

'But you need an awful lot of people for that, don’t you?'

I answered that I didn’t really need a very large crowd.

'Oh . . . oh . . . uh, you mean you just make people up?'

A nervous incredulity spread over his face.

I was speaking of a literally unimaginable artistic process.

Stephen Koch, i Stargazer (1991)

modus operandi

William Anastasi är över 80 år gammal och har, med den uppenbara faran för liv och lem, nu slutat med sin metod att springa och teckna samtidigt.

Ett annat sätt att teckna är att sitta och blunda på tunnelbanan med ett block i knät och en penna i varje hand för att sedan låta tunnelbanans rörelser skapa teckningen.

Här är en sådan teckning av William Anastasi:

trädet och flodkröken

I första avsnittet av säsong 4 av Southland (2012) vaknar polisen Lydia Adams och i sovrummet har hon målningen Trädet och flodkröken av Carl Fredrik Hill.

Det går visserligen fort när hon kastar sig ur sängen, men man ser den tydligt, tavlan.

Carl Fredrik Hill gjorde flera versioner av sin målning från 1877 och på internet hittar man lätt bilder på fem av dem. Ingen av dessa fem varianter är dock den tavla som hänger i sovrummet hos Lydia Adams i Southland.

Och just denna målning har jag sett i en annan Hollywoodproduktion.

I slutet av Red Eye (2005) när skurken (Cillian Murphy) med en kniv jagar hjältinnan (Rachel McAdams) genom ett hus, dyker Trädet och flodkröken upp på en vägg:

Priset på en målning av Carl Fredrik Hill är nu omkring 10 miljoner kronor.

Det vore roligt om det verkligen VAR en målning av Carl Fredrik Hill som cirkulerar i Hollywood, och blir uthyrd till olika filminspelningar.

Polisen Lydia Adams i Southland spelas för övrigt av Regina King, vars blotta namn är en anledning till respekt: "Drottning Kung".

(an)teckning : Hamlet

Hamlet var inte ett personnamn först, utan betydde en gång "fåne" eller "dåre".

Berättelsen om Amleth (eller Amledo) finns i Saxo Grammaticus krönika från början av 1200-talet, om det danska folkets historiska bedrifter: Gesta Danorum.

En teaterpjäs (som man idag inte vet vem som författat) om Hamlet spelades i London cirka femton år före det att William Shakespeares Hamlet hade premiär.

Etymologiskt var ordet en gång and-blauði eller and-blauþi, alltså: sammansatt av and som i "ande/själ/liv" och blauðr som i "kraftlös/dådlös/svag".

På isländska skrivs namnet Amlóð, på forndanska Amblothe eller Ambluþe och finns, i betydelsen "dåre", i Erikskrönikan från tidigt 1300-tal som amblodhe.

Prinsen hade redan så länge kallats "dåren" i det muntliga, Saxo Grammaticus föregående, traderandet av sagan att epitetet ersatt hans egentliga namn.

teckning

(an)teckning : virrvarr

Det är som om en föreställning

kom i beröring med synintrycket
och för en stund dröjde där.

Så skriver Ludwig Wittgenstein om "att se något som något".

Citatet återfinns i Ulf Lindes bok Sammelsurium (2011).
När jag läser boken får jag för mig att redaktören har slarvat när denne (ironiskt nog i kapitlet iakttagelsen) tillåtit Ulf Linde att likna Rembrandts pennstreck i en teckning, Gravläggningen, vid "visuellt sludder", och det fyra gånger på femton sidor.

Rembrandt har tecknat snabbt och det är ingen exakt kontur på det utpekade stället, men det är väl för fan inget sludder, tänker jag.

Ulf Linde gillar konturer och citerar något vackert av Leonardo da Vinci:

Ett tunt skikt av intet mellan två olika tätheter.

Den som sluddrar är otydlig i sitt budskap och skiljer inte klart ut för dig de olika tätheterna, så att säga. Okej. Så Leonardo sluddrade inte, men jag kan tänka mig att Rembrandt verkligen sluddrade, mellan skål och vägg, och visst: kalla tecknandet detsamma. Poängen i Ulf Lindes Sammelsurium är att Rembrandt ändå får fram sitt budskap och det så effektivt att det avbildade bärandet känns hos betraktaren.

Det jag först uppfattade som hånfullt slutar att vara det.

Men när så samma linjer i Rembrandts teckning beskrivs som

härva av linjer (s. 62)
Härvan av streck (s. 91)
somnambula streck (s. 92)
krafs (s. 92)
härvan av streck (s. 94)

får det mig att åter undra om det egentligen är illa Ulf Linde (och redaktören) tycker om Rembrandt Harmenszoon van Rijn.

Så kan det väl inte vara?

Nej, det kan det naturligtvis inte: sammelsurium har en synonym i ordet härva och boken är således i själva verket dedicerad just den Rembrandts härva av streck som författaren på gott och ont har hakat upp sig på.

Sammelsurium (som även kan betyda förvirrat prat) är en inspirerande bok.

Jag kommer att läsa den igen.

(an)teckning : applåd

Teaterföreställningar i antikens Rom avslutades med att skådespelarna tog farväl med uppmaningen att applådera: Valete et plaudite!

Allt gott! Applådera!

Det fanns under denna tid olika sätt att uttrycka flera nivåer av gillande. Man kunde exempelvis smacka uppskattande med tungan eller läpparna (vilket har det roliga latinska (men egentligen grekiska) ordet poppysma). Man kunde också knäppa med fingrarna eller applådera med varierad emfas genom att klappa med raka eller kupade händer och man kunde vifta med en näsduk eller så kunde man fladdra uppskattande med ett hörn av sin toga.

(an)teckning : clowner

TVÅ AV THE HANLON-LEES TROLIGEN FOTOGRAFERADE AV NADAR I SAMBAND MED FÖRESTÄLLNINGEN "LE VOYAGE EN SUISSE”

"The Hanlon-Lees" började uppträda i Paris 1872 med en akrobatisk show fylld av sparkar och slag – den beskrevs som en mardröm och som ett mardrömslikt kaos.

När Picasso flyttar till Paris år 1904 är cirkusen underhållningen par préférence.

På 1920-talet trodde man i Ryssland att cirkusen kunde gjuta liv i teatern. Majakovskij och Eisenstein trodde på det. Liksom Rodtjenko.

Under 1920-talet var clowner ett återkommande tema på design- och konstskolorna Bauhaus i Dessau, Weimar och Berlin.

I Paris under 1850-talet försökte en neurolog att med elektricitet inducera i sina paralyserade patienter det "äkta leendet" och dessa försök fotograferades.

Charles Baudelaire skriver vid samma tid (om Edgar Allan Poes verk) om:

en människa så utan kontakt med sig själv att denne uttrycker sorg med skratt.

"Clownen" som figur uppstår i cirkusen i Paris kring 1860 ur flera traditioner: Pedrolino och Pierrot, engelska gycklare/narrar och den under medeltiden till Harlekin förvandlade frankiske järnåldersdemonen Hellequin.

Hellequins närvaro innebar hotet om gränsöverskridande: socialt; mentalt; existentiellt; metafysiskt. Hellequins brokiga klädsel reflekterade dennes lappverk till karaktär: opålitlig, oförutsebar och utan moral. Hans klädsel, liksom han själv, var kaotisk.

Egyptiske Thoth, grekiske Hermes, romerske Merkurius och den germanske Oden är gudar av samma typ (ja, de är "samma" gud) och mytologiskt är de också identiska med Hellequin i de budbärande, magiska och hemlighetsfulla transgressionerna från verkligt till overkligt (t.ex. dödsriket) som förknippas med denne gudom.

Onsdagen (Odens/Wotans/Wodens dag) var för romarna, liksom för fransmännen idag, Merkurius dag, dies Mercurii/mercredi.

(Freddie Mercury hade under 1970-talet en tight dräkt mönstrad à la Harlekin.)

Den vitklädde och vitsminkade Pedrolino i Commedia dell’Arte är en naiv, bonnig tjänare och den lika vita franske Pierrot är en korkad loser.

Pierrot överlever medeltiden och figurerar i Antoine Watteaus målningar från tidigt 1700-tal; gestaltad av Charles Debureau i fotografier av Nadar (1850-tal) och du kan se samma vita spöke spelad av Jean Louis Barrault i filmen Les Enfants du Paradis från 1945, som då inspirerar Marcel Marceau till dennes figur Bip.

(an)teckning : måleri

Jean Baptiste Siméon Chardin målade denna apa som målar omkring år 1740. (Detta är, som du ser, en gravyr av tavlan. Internet hade bara suddiga bilder på målningen.)

Den schimpans jag publicerat ett fotografi på här tidigare har visat sig vara Congo, som efter ett tioårigt liv dog i tuberkulos 1964. Han började måla och teckna vid två års ålder och här är en av hans målningar:

(an)teckning : lögnen

I den sanna utsagan – likväl som i lögnen – fungerar språket som förmedlare av information.

Hos lögnaren representerar språket på samma sätt (orden har samma funktion) som hos den som talar sanning. Men det representerade är falskt.

Så länge lögnen uppfattas som en sanning (en riktig utsaga; en beskrivning av det faktiska) finns ingen skillnad i språket (i dess funktion).

Det går inte att i språkanvändningen veta om någon ljuger för dig.

I tron på att du får ett ärligt svar och i respekten för den som talar är lögnaren gömd och kan missbruka detta förtroende och denna tillit.

Lögnarens ord – som presenterar osanningar, påhitt och förnekanden av det faktiska – används på samma sätt, med samma språkliga informerande funktioner som om de representerade sanningen och verkligheten.

Men lögnaren förfalskar verkligheten.

tre teckningar

(an)teckning : c.v.

Kartografin utvecklade tänkandet, eller rent av, ökade medvetandet.

Representativa avbildningar av verkligheten går från det (barnsliga) fantasifyllda till mer och mer vetenskapligt iakttaget och till abstrakt konkretion (om man nu kan säga så?).

Med den geografiska kartan uppfunnen gick det att ta det intellektuella steget att kartlägga företeelser, förhållanden, relationer, förändringar . . .

Det obehagliga ordet curriculum vitae, betyder livets hastiga lopp.

Faktiskt, till och med: livets kapplöpning.

Den första atlasen heter Theatrum Orbis Terrarum, (Världens teater) och trycktes i Antwerpen i maj 1570. Den sålde bra. Upphovsmannen Abraham Ortelius fortsatte att utöka sin kartbok resten av livet och gav ut den på nytt. När han dog 1598 hade 25 nya upplagor kommit att ges ut och den stora efterfrågan gjorde att boken fortsatte att tryckas i nya upplagor under tiotalet år in på 1600-talet.

Hos Borges finns en karta i skala 1:1 som blir identisk med det landskap den beskriver.

Vilket kommer mig att tänka på en annan av Borges noveller, vari någon skriver en ny version av Don Quixote, visserligen identisk med originalet – men så mycket mer skarpsinnig än Cervantes version!

Vilket leder till ytterligare en imaginär dualitet:

Mark Twain menar att om det nu inte är William Shakespeare som skrivit William Shakespeares dramatik och lyrik, ja, då är det väl någon annan – med samma namn.

(an)teckning : minne

Smarta telefoner och internet har blivit var och ens externa minne. Du kan googla vad som helst och behöver inte längre hålla något i minnet, eller som Hamlet säger:

within the book and volume of my brain

En bok är en form av externt minne med sökbara uppgifter via titel, index, kapitel, sidnummer och ibland, som med Shakespeares dramatik, radnummer.

Det finns många visuella hjälpmedel till stöd för minnet och tanken:

tecken, symboler, ideogram, siffror, bokstäver, stenografi, piktogram

Minnet självt är en konstruktion.

Varje gång du drar dig till minnes en händelse du varit med om ändrar du omedvetet det återkallade en aning och det lämnar i dig ett nydanat minne av händelsen som du ändå tror är samma oförändrade minnesbild.

Vi lägger saker på minnet utan att tänka på hur det går till.

Minnen kan väckas av en smak, ett ljud, en lukt, en kyla eller en vind så som madeleinekakan hos Proust var det synestetiska trollspö vilket frambringade barndomens minnen.

Minnen kan komma till dig som oklara bilder vilka med dina ansträngningar tar form och blir tydliga.

Någons ansikte kan komma i minnet före namnet på denna någon och en bokstav kan dyka upp före hela namnet; en ljudlikhet kan leda vidare eller hindra fortsatt sökande i minnet, som när en annan melodi kommer i vägen för den melodi du försöker att återkalla.

En under antiken beskriven metod att minnas är att föreställa dig en byggnad du känner till väl, eller hitta på en byggnad som du lär dig att orientera dig inuti, och i denna byggnad i tanken noggrant placera det du vill komma ihåg. När du sedan vill hämta någonting ur minnet går du i tanken in i ditt "minnespalats" och in i det rum där du placerat minnet och plockar fram det. Det kan också vara en imaginär trädgård, eller en dito teater, i vilken du i tanken placerar dina minnen.

Att skådespelare lär sig sina repliker med samtidiga gester och kroppsställningar i sitt agerande gör det lättare att minnas texten då rörelsen leder minnet och påminner dem om orden. Också scenrummet blir en del av mnemotekniken: den egna positionen och förhållandet i rummet till andra i ensemblen blir konstellationer i "minnesteatern" att förankra repliker i och när konstellationerna nästa föreställning uppstår igen kommer orden lätt.

Ljus, musik och stickrepliker är också delar av skådespelarens minnesbild.

Men även skådespelare glömmer.

Ordet glömma kommer ur en fornsvensk ordrot med betydelsen "skratta; skämta" och betecknade ursprungligen "att hänge sig åt uppsluppen glädje" och därmed försumma att komma ihåg.

Freud menade att du kan gömma obehagliga minnen bakom falska och att det är lättare att leva med en ridå av fantasier som döljer det förflutnas realiteter och som hindrar ditt medvetande att nå dessa obehagliga minnen.

Den äldsta bevarade texten om retorik, Rhetorica ad Herennium, betonar värdet av att använda slående bilder för att andra och du själv skall minnas dessa. En annan metod att ta plats i minnet hos dina åhörare är att göra ditt (bild)språk roligt. Det är lätt att minnas det udda och det är vanligt att minnas kroppsspråk och minspel på en person men inte komma ihåg vad denne sagt.

Aristoteles iakttog att av de olika sinnesintrycken var det visuella lättast att minnas. Han såg också associationen som en viktig minnesteknik, med stor vikt lagd vid startpunkten för en kedja av associerade stycken som tillsammans bildar ett stort, helt minne.

Just så som en skådespelare kan minnas sin text.

Jorge Luis Borges har skrivit Funes med det goda minnet, en novell om en ung man som har förmågan att minnas allt han sett, tänkt, läst eller varit med om.

För att fördriva tiden ägnar sig Funes en dag åt att återkalla det han minns från en förfluten dag, vilket visar sig ta just precis denna nya dag i anspråk.

Berättaren i novellen om Funes är Borges själv och han skriver:

att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera.

Drömmar är flyktiga i minnet även när upplevelserna i dem varit intensiva och omskakande. Minnet av drömmar slinker undan. Det är som att ha något på tungan; att nästan nå det; att se en suddig bild av det du vill minnas.

Arkitekten Louis Kahn sa att visionerna dör då de tecknas ned på papper.

Och så kan det vara.

Så är det ofta nog.

minnesanteckning

Minnet, tillfogar han i en efterskrift, förefaller mig ofta vara ett slags dumhet. Det gör en tung och yr i huvudet

står det i en bok av W G Sebald och i samma bok introduceras (för mig) verbet konfabulera: att medvetet eller omedvetet hitta på en ny historia då du inte kan eller vill redogöra för ett skeende eller upplevelse.

Det är vanligt att brottslingar konfabulerar i polisförhör.

Småbarn konfabulerar och det har med deras utveckling och fantasi att göra.

Personer med hjärnskador kan hitta på de mest osannolika historier eller förklaringar till hur de själva upplever sin situation.

I tv-serien The Fear (2012) skildras händelserna genom de sönderfallande minnesfunktionerna hos en gangster i Brighton. Han kan inte längre skilja mellan nu och då och gör inte nya minnen av det som händer honom. Det är en skrämmande berättelse i och med det overkliga i hans perception.

*

I det finurliga isländska språket är ordet för minnesförlust óminni.

*

En specifik variant av glömska är kryptomnesi: ett glömt minne kommer tillbaka, men utan att identifieras som något redan hänt, tänkt, uppfunnit. Det upplevs i stället som en ny tanke och du tror dig ha hittat på melodin, vitsen eller tankegången du i själva verket erinrar dig.

Det kan vara din egen idé eller vem som helst annans du stött på tidigare, men alltså glömt. Det kan till och med vara så att du kommer ihåg (och alltså är medveten om) att du läst eller hört det du kom att tänka på förut, men misstar dig själv som upphovspersonen till det erinrade.

*

Under känslomässig stress förändras signalsubstansernas aktivitet i amygdala i hjärnan, vilket kan orsaka minnesstörningar. Amygdalas funktion tros ha att göra med uppkomsten av både njutning och fruktan.

*

Avslutningsvis, åter något ur Utvandrade av W G Sebald:

Varenda promenad full av överraskningar, ja förskräckelser. Liksom från scen till scen i en pjäs växlar vyerna. En gata med palatsliknande byggnader slutar i en ravin. Man går in på en teater och kommer genom en dörr i tamburen ut i en liten skog; en annan gång svänger man in i en mörk gränd som blir allt trängre, man tror sig redan fångad i en fälla, tar ett sista desperat steg runt ett hörn och blickar plötsligt från ett slags predikstol ut över det mest vidsträckta panorama. Man klättrar en evighet uppför en kal kulle och upptäcker att man kommit till en skuggig dal, kliver in i en port och står ute på gatan, går och driver i basaren och är plötsligt omgiven av gravstenar.

minnesanteckning

Här är de tre rader som blev kvar då jag försökte skriva om hur jag vill måla och teckna, i en uppsats om vad jag håller på med, inför en stipendieansökan:

Seendet är en konstruktion.

Perceptionen är en konstruktion.

Minnet är en konstruktion.

*

Innan jag börjar skriva om en händelse i mitt liv så har jag en diffus föreställning om den här händelsen eller skeendet som är så väldigt mycket rikare än vad det sen blir när jag skriver ned det, och det gör att man kan känna sig snöpt när man har skrivit ner ett minne på papper, och inte nog med det, utan det är precis som att den här tidiga lite diffusa fantastiska bilden av minnet: den finns inte längre, utan i och med att man har naglat fast en episod på papper så är det på något sätt dött alltså, det går inte att gå tillbaka till sin ursprungliga uppfattning eller upplevelse av det här minnet utan då är det dött.

P C Jersild i Filosofiska rummet, P1, Sveriges Radio, 10/6/07

*

Det var, skriver Beyle, en svår missräkning när han för några år sedan då han gick igenom gamla papper stötte på ett stick med titeln Prospetto d’Ivrea och måste tillstå för sig själv att hans minnesbild av staden i kvällsljus inte föreställde något annat än en kopia av just detta stick. Man borde därför, råder Beyle, inte köpa några stick av vackra utsikter och vyer som man ser på resor. Ty ett stick ersätter snart platsen för minnet vi har av något, ja man kan rentav säga att det förstör minnet.

W. G. Sebald i Svindel. Känslor

*

I första delen av Richard Dawkins memoarer, An Appetite for Wonder, förstår man att han vet att det inte alltid är riktigt och sant det man tror att man minns. Några gånger frågar han sig rentav om det är ett konstruerat minne han återger. Andra gånger intygas att han verkligen minns det han återger och en gång får du veta att det finns en person med ett annat minne av den händelse som beskrivs, men Dawkins gissar att den andres minne är från ett annat tillfälle i samma miljö.

*

Då stadsteatern gjorde Markurells för ett par år sedan spelade Lars Lind rollen som rektor Billberg och skulle i en scen hälsa några ungdomar med något typiskt lärt och mossigt, varvid Lars Lind ur minnet enkelt plockar fram ett citat av Ovidius på latin:

Ut desint vires tamen est laudanda voluntas

*

Det slog mig då jag för något år sedan slängde alla mina anteckningar från universitets och högskolors föreläsningar att jag inte någonsin läst igenom dem.

*

Claes Hylinger skrev om leoparder (eller om det handlade om August Strindberg), att leoparder vilar sig nästan hela dygnet, men i ett anfall av vild kraftansträngning anfaller och fångar sitt byte. Alternativt får gå och lägga sig hungriga.

*

Albert Einstein brydde sig inte om att komma ihåg sitt telefonnummer, för det fanns ju uppskrivet.

(Någonstans.)

(an)teckning : repetition

Jag minns en teateruppsättning där varje scen var uttänkt innan repetitionerna tagit sin början. Regissören hade fotograferat varje scenbild med små plastfigurer som representerade skådespelarna och deras positioner i scenografens modell.

Varefter repetitionsprocessen handlade om att översätta tittskåpet till teater.

Det var en tråkig process.

(an)teckning : bilder

För tjugo år sedan var jag på Thielska galleriet och tittade på målningar av Fred Salmson till vilka Ulf Linde skrev ett programblad. Här är ett stycke ur det:

får han en idé till en målning ser han genast det färdiga resultatet framför sig, och då blir det tråkigt att utföra målningen - han har ju redan sett den. Så det gäller för honom att hela tiden sabotera de egna föreställningarna om hur den ska se ut

(an)teckning : Erlkönig

Harlekin deltog i maskeraden, han var från Tyskland, var en djävul och kallades omväxlande Arlecchino, Herlequin, Hannequin, eller Erlkönig. . .

Minns inte vem jag citerar eller varifrån, men nu tänkte jag skriva lite om det.

Först något om ordet Erlkönig:

Goethes dikt Erlkönig från år 1782 lånar ordet från Herders fyra år äldre ballad Erlkönigs Tochter.

Erlkönig är en fri tolkning av danskans ellerkonge, där eller betyder "älva" vilket inte tyskans Erlen gör, för det betyder "alträd", men kombinerat med König får ordet den poetiska klang som den rätta översättningen Elfenkönig saknar (och som väl mer än "Älvakungen" låter som "Elefantkungen").

Jacob Grimm skrev 1835 en bok om hur tidig medeltida mytologi och tro i norra Europa överlever i moderna traditioner, folksagor och populärkultur.

Herder och Goethe får väl ses som representanter för sin tids populärkultur.

Jacob Grimm använder sig i vilket fall av samma ord som dem: Erlkönig, som ett från danskan översatt ord för "älvakungen" (ellekonge; ellerkonge; elverkongen).

Så: nu finns det ordet.

Älvornas konung möter man också i A Midsummer Night’s Dream från år 1604.

Hos William Shakespeare heter han Oberon.

(an)teckning : Arlequin

I Hexikon (1981) står om Harlekin: Han är en kvicktänkt och slagfärdig pajas i rutig kostym av trekantiga lappar och med harsvans på hatten. Träsvärd brukar han också ha. Ytterst är han nog en sorts djävul.

Jag kursiverade det där sista, att Harlekin nog är en sorts djävul.

Harlekiner pratar inte, men visar med överdrivna gester och rörelser vad de vill och känner. Som standardrekvisita har en Harlekin en sorts smällande träsvärd, il battacio, som han kan använda som bestick, vapen, paddel eller flugsmälla.

Harlekiner är upptågsmakare som spelar folk spratt, stjäl, ljuger och pekar finger.

Med ursprung i medeltida gyckel och turnerande teatersällskap finner Commedia dell’Arte sin form i mitten av 1500-talet: ett givet galleri av rollfigurer och variationer på scener mellan dessa. Figurernas ageranden styrs av drifter: sex, girighet och hunger.

Det är lätt att se den tidige Charles Chaplin som en fortsättning på Commedia dell’Arte när "the tramp" av hunger och åtrå med akrobatisk pantomim stjäl, förför kvinnor, lurar myndighetspersoner och delar ut slag och sparkar.

Och, ja, just det: träsmällan, battacion, har det engelska namnet: slap stick.

Den som sägs introducera Harlekin i Commedia dell’Arte är den italienske skådespelaren Tristano Martinelli, som levde cirka 1550 – 1630.

Kanske det, kanske. Han är i alla fall en intressant historisk person.

Martinelli agerar inom en konstform och i kulturmiljöer där olika mytologiska traditioner mycket väl kan ha bevarats sedan folkvandringstiden: förändrade och förvanskade, men likväl traderade och på sätt och vis bevarade.

Jag kommer strax att skriva lite om folkvandringstiden.

Tristano Martinelli arbetade i Frankrike med en italiensk teatertrupp och kom att göra sin nya figur, Arlequin, på karnevalen i Paris år 1584. Han var då klädd i en linnekostym lappad i olika färger, hade en harsvans på sin mössa (för att signalera feghet) och en svart lädermask som täckte övre delen av ansiktet som hade mustasch och spetsigt skägg.

Det påstås att Martinelli tog namnet Arlequin från en populär fransk djävul som hans figur liknade.

Tio år senare är Martinelli anställd hos hertigen av Mantua där han avancerar till översynsman för alla professionella skådespelartrupper i området.

Mantua ligger i Lombardiet. Lägg det på minnet, för Lombardiet är viktigt.

År 1601 spelar Martinelli för hovet i Paris. Han återvänder till Mantua men är tillbaka i Paris åren 1613/1614 och 1620/1621. Därefter stannar teatertruppen i Paris, men Martinelli återvänder till Mantua.

1623 är han i Venedig med en annan teatertrupp.

Från Lombardiet till Paris till Venedig.

Jaha, ja.